annawoman

Förrförra sommaren åkte vi på semester till Mora. Vi sov över en natt på hotell. På promenaden från hotellet till bilen när vi skulle åka därifrån så lyckades William tappa bort sitt lilla gosedjur. Det var en liten ekorre, som kommit från någon barnbox från Max (hamburgeri). Vi letade och letade, gick fram och tillbaka mellan bilen och hotellet, in på rummet igen och letade, men ingen ekorre. Oj, vad den lille killen sörjde. Han har pratat om det någon gång här och där sedan dess.

I måndags morse fick han återfall, han kom in till mig i sovrummet och huvudet hängde och tårarna trillade. Han ville ha tillbaka sin ekorre... Han längtade efter den och ville ha tillbaka den. Det är ju inte direkt lätt, 1½ år senare!

Jag letar just nu lite här och där för att hitta något lämpligt ersättningsdjur. Någon som har en liten ekorre på lager?! Originalet var kring 10 cm stort...

Det blev lite ordning igår afton i alla fall. Pojkarna hade slitit sig från sina spel och gått ut till grävmaskinen. Båda två hade fått åka med i hytten. William hade fått "stegra" och Anton styra med ratten, om jag inte minns fel. Det hade varit jätteroligt! Vilken tur, då är de inte för stora ännu...

Dessutom hade Björn fått spaka lite, han var nog mest i extas av alla grabbarna... :-D

Denna dag var dagen då jag skulle släppa pojkarna fria. Idag skulle de åka buss till skolan alldeles själva. Det kändes lite pirrigt både för mor och barn... Men de kom iväg. William sa med liten röst till busschauffören "Hej, vi ska åka till kyrkskolan." Sen var det lite krångligt då de inte hittade kortläsaren som satt på andra sidan mot vad de sett tidigare.

Men allt gick bra. De kom till skolan. de hade suttit bredvid två tjejer och bett dem om hjälp att trycka på stoppknappen.

Det var bara mamman som kände sig lite övergiven där vid busshållplatsen i morse.

William ska då alltid råka ut för nåt... När vi var till Stornäset för någon vecka sedan så blev han biten av något utan att han märkte det själv. Dagen efter när han vaknade så fick jag syn på en stor bula på hans mage. Den var rektangulär, ungefär 10x5 cm och ett par cm hög. Gissa om jag blev orolig och undrande!? Det syntes inte heller något tydligt "bitmärke" så jag var ju inte säker på att han blivit biten. Det var bara att ringa till vårdcentralen och vi fick komma på besök.

"Det här såg ju konstigt ut" var doktorns kommentar. Han klämde och kände och konstaterade att det i alla fall inte hade med insidan av magen att göra. Han hämtade sen in en kollega, eftersom han själv inte var riktigt säker på vad det var. Men efter lite funderande kom de båda fram till att det måste vara ett bett, från t ex en broms. Doktorn kollade med förstoringsglas också, mycket intressant men inget nytt visade sig.



Vi smorde in med kortison mot klådan och höll ögonen på bulan. Efter några dagar var den borta. Men hu, så läskigt det var!

Vi har plockat fram poolen nu, någon dag före midsommar åkte den fram. Vi flyttade upp poolen till kullen vid gäststugan nu, tidigare stod den nere vid gungställningen.

Flytten har gjort stor skillnad på temperaturen. Förut hamnade vi enbart kring 19-20 grader. Nu har vi haft temperaturen uppe i 26 grader flera ggr. Solen lyser nu på poolen från tidig morgon till en bit in på aftonen. Det gör susen för badtempen det!



När denna bild togs var det dock inte lika varmt i vattnet, men ungarna hade skoj ändå! :-)

I dag blev det en tur till tant Doktorn på vårdcentralen. William har åkt på svinkopputslag på örsnibben. Han får det ibland när han har lite förkylning i kroppen.

Det blev en kur med penicillin och salva att smörja på utsidan. Inget bad de närmaste dagarna. Trist!

När det sitter på örat är doktorerna lite försiktiga, det finns risk att bakterierna angriper brosket i örat. Det vill man inte! Så därför blev det penicillin och inte bara salva. Håll tummarna nu att det går över!

På fredag morgon var det dags för Antons avslutning från klass 1. Detta år hölls avslutningen i kyrkan (det är vartannat år på skolgården och vartannat i kyrkan). Barnen hade övat flitigt hela veckan på sina sånger och det var spända barn som tågade in i kyrkan när kl slog 8.

Det sjöngs, prästen och rektorn höll tal och sen sjöngs det lite mer. Alla klasser sjöng två sånger var, förutom treorna som sjöng en extra.  En av rektorns traditioner är att ge barnen i avgångsklassen, dvs trean, varsin ros och en kram.

 

När det var slut på aktiviteter i kyrkan samlades klassen nere på tunet för lite fika tillsammans. Anton är ledig från fritids i sommar eftersom jag är hemma. Han kommer inte tillbaka förrän en vecka innan skolan börjar och då har han dessutom lillebror med sig.

På kvällen gick vi ner till den lokala fotbollsplanen för den årliga familjekvällen med byalaget. Det var sedvanlig tipsrunda och brännbollsturnering. Tipsrundan är av tratdition ganska lång, tio frågor utspridda på nästan 2 km. Barnen kom på delad andra plats och vann varsin stor chokladkaka. Gissa om de var glada och stolta... :-) I vuxentävlingen gick det värre. Tre vinnare hade korats som bara hade lyckats få ihop 4 rätt var. Illa! Tävlingsmänniska som jag är ibland så ville jag gärna se frågorna och svaren för att få veta vad jag gjort fel... När jag fick lappen med svaren blev jag lite förvånad. Det var barnfrågorna... Tävlingsledaren hade skrivit ut barnfrågorna två ggr och rättat vuxenfrågorna mot dessa... *ha, ha* Han tyckte själv det var lite pinsamt och vi sa inget högt under kvällen. Jag hade säkerligen ungefär 8 rätt, men fick ingen vinst. :-) Nästa år, då ska jag vinna!

I torsdags slutade William på dagis. Han har gått där sedan han var ca 1 år och 7 månader gammal, i ungefär 4 år alltså. Men han verkade inte så värst berörd av att aldrig komma dit nåt mer. Det har väl iofs varit lite nedtrappning iom att han varit hemma med mig två dagar i veckan och gått kort tid de andra tre dagarna.

Han gick runt och sa farväl till kompisar och han fick låna kameran för att fixa lite minnen! Barn, väggar och fröknar kom med på kort. Nedan ser ni ett litet urval.

"Man kan ju alltid cykla dit och hälsa på!" var hans slutliga kommentar när vi åkte hem.

Det är barnkalas hela tiden. Är det inte någon i Antons klass så är det någon på Williams dagis. Jag tror det är kalas nästan varje helg. Puh! Dels blir det dyrt och dels tar det mycket tid. Samtidigt är det svårt att säga nej till kalas också. Om alla andra i klassen/gruppen har varit på kalaset och pratar om det sen så är det ju inte så kul att stå utanför...

Bland Antons klasskompisar har trenden senaste tiden varit att det ska vara någon slags äventyrskalas. De har varit på Simhallen, Nöjeshallen, Bowlinghallen osv. Ofta bjuds även alla killar i klassen med, det är ca 11-12 st. Ungarna tycker det är skoj, men det blir kostsamt! Ett kalas på exempelvis Drakborgen kostar från 1200 kr och uppåt. Är det bara jag som tycker det är mycket pengar för ett kalas?!

Ett annat "problem" är att när det är kalas på Drakborgen eller simhallen så blir det ju inte så mycket umgänge mellan barnen. Inledningsvis är de tillsammans och trycker i sig fika/godis och sen springer de åt varsitt håll och leker. Är inte tanken med kalas att man ska vara tillsammans och ha roligt, inte ha roligt var för sig?

Självklart kan jag förstå föräldrarnas syn på saken också; man slipper disken, städandet före och efter kalaset, slipper baka/köpa fika. Men finns det inte en poäng att komma hem till varandra också? Att umgås många i hemmet, se föräldrarna osv?

Förresten, vad är det med "Ring om du inte kan komma"? Jag tycker att man ska skicka ut en inbjudan och sen får de ringa och säga att de gärna vill komma istället!

Ja, ja, hos oss är det inte kalas förrän i slutet av augusti. Då blir det vanligt hemmakalas med lekar, saft och bullar. Dessutom får barn som vill komma på kalaset höra av sig och tacka ja! Punkt!

I lördags försvann barnen över till grannen Lennart och var borta en bra stund. När det närmade sig middagsdags tyckte jag att det var dags att gå och hämta dem. De hade hjälpt Lennart att koka saft, rabarbersaft. De hade stått på varsin pall och skurit rabarber i mindre bitar, de hade jobbat hårt!

I söndags gick de tillbaka, de skulle ju få smaka den färdiga saften också. Då hade Lennart gjort en flaska bara till dem. Gissa om de var lyckliga! :-)

 

Vad är det med barnen nu för tiden? De har ingen respekt för oss äldre...

Hur ofta dammsuger ni egentligen? frågade nyss sonens 6-åriga kompis med anledning av att han såg ett litet skräp på golvet... Hm, måste man göra det oftare än en gång per dag så vägrar jag...

På den komiska sidan är i alla fall att samma pojke häpnade över att vi kunde ställa in bilen i garaget, varje dag!!! Det kunde minsann inte de. Där var det alltid alldeles för stökigt... :-)

En annan dagiskompis till William undrade vad jag hade i magen nu, bebisen har ju kommit ut... Hm, mat svarade jag... :-) Hans mamma är ju en aning tjock också, och hon har minsann inte fått någon bebis på de senaste 6 åren. Jag har ju i alla fall en 4-månaders rackarbusa....

Barnen har kommit på ett nytt nöje. Att knäppa kort med kameran... En morgon hade de gått ner själva för att titta på barnprogram och hittade då kameran på bordet. Det var sisådär 30 kort tagna på tvn och det aktuella barnprogrammet... Det blev till att radera en hel del. Nedanstående kort fick dock vara kvar.

Något rätt har man gjort med barnen i alla fall... :-)

William har en generös nerv i sig någonstans. Han har precis givit bort en 10-krona och en en-krona till sin lilla syster med motiveringen att "hon har ju så lite pengar i sin spargris"... 

För någon dag sedan berättade han att han inte ville se Pokemon-film hos farfar eftersom Anton inte var med. Anton vill ju också se, så då sparade William tittandet tills Anton också kunde titta...

Om man ger någon av pojkarna två kex eller karameller så går de direkt för att dela med brorsan. De försöker inte norpa åt sig allt själv. Det lär ju säkert ändra sig när de blir lite större, men än så länge får man glädja sig!
:-)

Anton blir bara större och större, och tänderna trillar ur till höger och vänster.  Just nu har han fyra tänder borta, och dessutom två lösa tänder till. Han ser faktiskt lite rolig ut... :-)

Under alla år på dagis och sedan i förskoleklassen och ettan så har han haft sin lilla trygghetsrutin. Man ska alltid vinka i fönstret. Ettans klassrum är på andra våningen i skolan och när jag var gravid så fick jag förbereda honom på att snart skulle jag inte kunna följa med honom upp till kapprummet. Det kändes lite nervöst tyckte han, men vi gjorde en ny rutin där jag stod på skolgården och väntade tills han kom till fönstret. Det fungerade finfint! Det var dock viktigt att komma ihåg både hej då-kramen och vinkningen.

Nu har han blivit så stor. Snart går han ur ettan och börjar därmed tvåan till hösten. Han är sällan blyg numera, utan är mer framåt och pratar med andra vuxna nu utan att viska. På morgnarna hoppar han ur bilen vid grinden på skolan, jag får knappt en kram, sen springer han in själv utan vinkning... *suck*

För någon vecka sedan var jag med alla barnen på Ikea. Då går Anton några steg bakom oss andra, lite själv sådär. Han skulle väl prova på att vara på shopping "själv".

Det lilla modershjärtat sörjer lite att han "klipper av navelsträngen", men samtidigt blir man ju stolt när de klarar sig själva. Man får passa på att krama dem lite extra vid läggdags, då är de mest mottagliga... :-)

... och därmed ska cyklarna fram. Hilma, som inte kan cykla riktigt ännu, fick en barnvagnsmobil att roa sig med istället. Dessvärre verkar den vara bra att somna till, hon har inte varit vaken många minuter i vagnen.

  

Idag kom grannen Lennart till sitt hus för att kolla över vattenledningarna innan sommarvattnet slås på. Det tog inte lång stund innan Anton och William sprang över för att besöka honom. När jag hittade dem så stod de i källaren och snickrade för fullt. Varsitt svärd och sköld fick de till. Lennart tyckte det var trevligt att få lite sällskap.

Pappan befinner sig i USA för närvarande. Det finns ju som bekant en viss osäkerhet kring flygresande nu när vulkanen är igång. Men ungarna skickar en hälsning och många kramar tvärs över Atlanten!

Anton tappar tänder till höger och vänster för närvarande. Förra veckan rök den femte, i nederkäken denna gång. Efter denna har han en till lös tand.

William har lite rolig humor ibland...

Nyss kom han sättande med en stekpincett (ca 30 cm lång) i högsta hugg och undrade (med glimten i ögat) om det var någon som hade en sticka som behöver plockas ut... :-D

Ibland går det fort i utvecklingen... Nyss rök den andra framtanden också!