annawoman

Anton blir bara större och större, och tänderna trillar ur till höger och vänster.  Just nu har han fyra tänder borta, och dessutom två lösa tänder till. Han ser faktiskt lite rolig ut... :-)

Under alla år på dagis och sedan i förskoleklassen och ettan så har han haft sin lilla trygghetsrutin. Man ska alltid vinka i fönstret. Ettans klassrum är på andra våningen i skolan och när jag var gravid så fick jag förbereda honom på att snart skulle jag inte kunna följa med honom upp till kapprummet. Det kändes lite nervöst tyckte han, men vi gjorde en ny rutin där jag stod på skolgården och väntade tills han kom till fönstret. Det fungerade finfint! Det var dock viktigt att komma ihåg både hej då-kramen och vinkningen.

Nu har han blivit så stor. Snart går han ur ettan och börjar därmed tvåan till hösten. Han är sällan blyg numera, utan är mer framåt och pratar med andra vuxna nu utan att viska. På morgnarna hoppar han ur bilen vid grinden på skolan, jag får knappt en kram, sen springer han in själv utan vinkning... *suck*

För någon vecka sedan var jag med alla barnen på Ikea. Då går Anton några steg bakom oss andra, lite själv sådär. Han skulle väl prova på att vara på shopping "själv".

Det lilla modershjärtat sörjer lite att han "klipper av navelsträngen", men samtidigt blir man ju stolt när de klarar sig själva. Man får passa på att krama dem lite extra vid läggdags, då är de mest mottagliga... :-)