annawoman

... ja, idag insåg jag plötsligt det. Stod och diskade och tänkte en tanke på en sak som jag tänkt göra. Så bestämde jag mig. I morgon fm tar jag med barnen och åker iväg med bilen. Hoppsan, då insåg jag. Det finns ingen morgondag. Jo, för alla er andra gör det ju det, men jag ska tillbaka till jobbet i morgon. Jag har ingen morgondag mellan 8 och 17 längre. Jag kommer att ha en frukoststund och en kvällsstund att göra roliga saker på.

Nu låter det ju som att jobbet är tråkigt och eländigt, och så är det ju inte. Det är bara den kommande frånvaron av fritid som är tråkig. När man bara har lediga dagar kring helger, storhelger och semestrar. Nu måste man börja planera sina aktiviteter lite mer.

Har jag hunnit göra allt jag ville göra? Jag har ju trots allt varit hemma i 1½ år. Nej, det kan jag ju inte direkt påstå. Huset blir ju stökigt igen, fast man städar hyfsat regelbundet. Pysslet åker undan eftersom lillan tycker det är väldigt skoj att bära saxar och riva papper.

Men jag är mycket glad över att bo i ett land och ha en ekonomi som tillåter att lillan får vara hemma med sina föräldrar tills hon är nästan 2 år gammal, att jag kunnat vara hemma i 1½ år och ändå ha ett jobb och arbetskamrater att komma tillbaka till. Så är det inte överallt!

I morgon kliver jag upp och åker till jobbet och det ska bli skoj det. Jag kommer dessutom att ha måndagarna att vara lite planerat spontan på, eftersom Björnen ska jobba en dag i veckan. Så nu ska jag inte klaga utan bara fundera på vad jag ska stoppa i jobbväskan...

.. och tänk, i morgon kan jag äta lunch i lugn och ro, gå på toaletten utan att någon ropar "Mamma!!!" utanför och någon liten river i allting innanför dörren...